DEMO – Övning 2 – Genomgång (5:19)

Jag har tagit fram ett förslag på värderingar i Sverige. Listan är hämtad från statsvetaren Andreas Johansson Heinös bok ”Gillar vi olika? Hur den svenska likhetsnormen hindrar integrationen”, förutom den sista punkten ”förtroende för myndigheter och stat”, som jag själv har lagt till. Jämför gärna med det ni själva har tagit fram. Många av punkterna på listan är mer eller mindre självbeskrivande, men jag tänkte säga något om begreppet individualism eftersom jag tycker att det alltför sällan preciseras vad det egentligen innebär utifrån ett svenskt perspektiv.

Individualism är egentligen ett besvärligt begrepp. Inget samhälle består av helt fritt flytande individer utan grupptillhörighet. För att fånga den svenska varianten av individualism är det möjligt att använda begreppen statsindividualism och den svenska teorin om kärlek. Begreppen är hämtade från boken ”Är svensken människa” som är skriven av historikerna Lars Trägårdh och Henrik Berggren.

Statsindividualism syftar på att den svenska välfärdsstaten är baserad på en överenskommelse mellan stat och individ som på ett radikalt sätt frigjort individerna från ömsesidigt, mellanmänskligt beroende. Detta står i stark kontrast till länder som USA och Tyskland där människor snarare uppfattas som medlemmar i redan existerande gemenskaper av olika slag. I USA och Tyskland är statens relation till medborgarna förmedlad via privata institutioner: exempelvis privata försäkringsbolag eller andra företag eller privat utbildning. I dessa länder tar civilsamhället ett stort ansvar för välfärden, och det uppfattas generellt som mer skamfyllt att gå till staten och be om hjälp.

I Sverige står medborgaren i en direkt oförmedlad relation till staten. Nästan alla välfärdssystem är kopplade till den enskilda personen, inte till familjen, eller till arbetet, som i många andra länder. Skyddsnätet finns där, oavsett individens relation till sin familj, sin arbetsgivare, välgörenhetsorganisationer, eller andra gemenskaper i civilsamhället. Detta skulle man alltså kunna kalla för statsindividualism.

Det andra begreppet för att förklara den svenska individualismen är vad Berggren och Trägårdh kallar för Den svenska teorin om kärlek. Vad handlar det om? Jo, i de allra flesta samhällen i världen är utgångspunkten att kärlek och intimitet i mänskliga relationer handlar om ett ömsesidigt beroende. Människor har förpliktelser mot sina närmaste, och är inordnade i hierarkiska relationer i någon utsträckning och i någon form. Sverige i kontrast, präglas av föreställningen om att den sanna kärleken bygger på autonomi – frivillighet och respekt för självbestämmande – och inte på ömsesidigt beroende.

Vi kan ta ett exempel. I en artikelserie i Dagens Nyheter från 2005 pratade man om avsaknaden av kontaktytor mellan invandrare och svenskar. En person som intervjuades berättade om de sociala nätverkens betydelse i hans ursprungsland. Där hade många egna rörelser och butiker och skulle aldrig överleva utan ett stort kontaktnät. I Sverige däremot gick det att klara sig utan detta. Såhär uttryckte han det: ”Om en svensk vill vara min vän vet jag att han eller hon verkligen tycker om mig. De är inte ute efter att sälja något.”

Låt oss återvända till listan på svenska värderingar. Kanske är det någon som ifrågasätter hur giltig eller legitim denna lista skulle vara för Sverige om man går 50 år tillbaka i tiden. En sådan invändning är naturligtvis rimlig utifrån det faktum att värderingar förändras och att synen på exempelvis fri sexualitet eller på barns rättigheter har genomgått stora förändringar. Så är det givetvis. Men inte desto mindre går det även att spåra grunden till en del av listans värderingar ganska långt tillbaka i historien. Förtroende för myndigheter och stat tar lång tid att bygga upp, individualism i den formen som jag tog upp tidigare har också längre historiska rötter. Likaså kampen för jämställdhet som historiskt kan spåras och kartläggas långt tillbaka utifrån olika typer av reformer.

När det gäller värderingslistan kan man också fråga sig huruvida de värderingar som räknas upp verkligen efterlevs i Sverige, och i vilken utsträckning. Jag tror här att det är rimligt att se värderingarna som ett ideal. Värderingarna uppfattas som önskvärda utifrån människor som tillhör majoritetskulturen, men i vilken utsträckning de efterlevs, eller omsätts i praktiken, är en annan fråga.

Scroll to Top