DEMO – Rollförväntningar – Genomgång

En sak som ni kanske har diskuterat och som jag vill stanna lite extra vid, är styrkan av att synliggöra den egna kompetensens begränsningar. I Sverige kan det ofta vara något bra att säga ”att det här kan inte jag och jag behöver hjälp”.

Föreställ er exempelvis en ortoped som misstänker att en patient lider av någon form av cancer. Ortopeden inte bara KAN, utan rent av BÖR, kontakta en onkolog för att rådgöra kring den befarade cancer. Dels för att utföra sin arbetsuppgift på bästa sätt, och dels, kanske nog så viktigt, framstå som kompetent i patientens ögon. En ortoped är vanligen inte expert på cancer. För många i Sverige hade det varit oroande om ortopeden tvärsäkert började uttala sig om cancertillstånd. Något som borde ligga bortom dennes expertis.

Ett annat exempel är mötet med allmänläkaren på vårdcentralen. Jag tror att de flesta av oss har suttit i ett möte med en läkare som tydligt visat att problemet som diskuteras ligger bortanför dennes kompetens. Kanske börjar läkaren slå i ett medicinskt lexikon, eller t.o.m. söka på internet för svar. Ibland räcker det, men ibland känner sig läkaren nödgad att remittera dig vidare till en specialist. Inget av detta är nödvändigtvis negativt i Sverige. Tvärtom kan det vara positivt. Läkaren visar att hälsotillståndet ligger bortom allmänläkarens kunskapshorisont, och söker noggrant efter kunskapen eller expertisen som krävs för att åtgärda problemet.

Jämför nu detta med rollförväntningarna som vi diskuterade tidigare. Läkaren som en effektiv och allvetande person. Åtminstone rörande medicinska frågor. En person som har det perspektivet på läkare skulle sannolikt bli mycket skeptisk om läkaren verkar osäker och rent av sätter sig med google för att hitta ett svar. Och detta är inte alls en otänkbar situation.

I slutet av den här utbildningsserien kommer vi att mer genomgående belysa hur man praktiskt kan arbeta med olika utmaningar som kan uppstå i vården, men jag vill föregå detta lite genom att diskutera hur man kan förhålla sig till skiftande rollförväntningar som det vi precis har diskuterat.

En metod som används både inom vården och i andra miljöer är att vara mer tydlig i kommunikationen. Och då i synnerhet det som faktiskt sägs. Lite mer ”du SKA göra si och så” istället för ”KAN DU göra si och så?”.

Ta följande uttryck som exempel:

– Överväg att äta mindre socker för din hälsas skull / För att inte utveckla diabetes måste du äta mindre socker.
– Försök att motionera lite varje dag / Ta en promenad om dagen.

I båda fallen kan uttrycken förmedla samma budskap, men i båda fallen är alternativ två tydligare än det första. Att vara extra tydlig på det viset kan hjälpa till när personer är vana vid rakare vårdpersonal. Dvs. vana vid att läkaren, som expert, så att säga ”beordrar” en behandlingsmetod.

Att vara extra tydlig kan även vara tacksamt för vårdtagare av rent språkliga orsaker. I majoritetssamhället använder vi i vardagen subtila uttryckssätt. Sådant som dem flesta av oss till följd av att vi talar flytande svenska omedelbart förstår. När exempelvis en chef säger ”skulle du kunna göra x” kan det vara en fråga, men det kan också vara en direkt order. Underförstått: ”du SKA göra x”. För svenskfödda är ofta den distinktionen tydlig och kräver inte någon närmare reflektion för att begripliggöra. För en språksvag kan det vara nog så svårt att vara medveten om att ”skulle du kunna göra x” kan ha två betydelser. Att dessutom avgöra vilken av betydelserna som gäller i en viss situation, kan vara riktigt knivigt.

Genom att reflektera över hur vi uttrycker oss, och att försöka göra det lite rakare och tydligare, kan med andra ord två möjliga problem föregripas. Dels att personer som är vana vid ett rakare förhållningssätt får tydligare direktiv, samt dels att personer som är språksvaga får lite enklare svenska att förhålla sig till.

En annan sak jag skulle vilja stanna vid är patientens roll. I samtidens Sverige förväntas patienten vara aktiv i vårdprocessen. Exempelvis märks det på ett koncept som patientcentrerad vård. Vårdtagarens egna perspektiv på hälsosituationen, och vad man själv kan göra för sin hälsa, är viktigt. I praktiken kan det ofta innebära att behandlingen växer fram i dialog mellan vårdtagare och sjukvårdspersonal. Dvs. behandlingen är en ömsesidig process. Inte bara något som vårdpersonal säger åt patienten att göra.

Här ser vi återigen hur det kan uppstå kulturkrockar. Många går till vården med föreställningen att man själv ska göra ganska lite. Med den inställningen kan det verka konstigt när sjukvårdspersonalen försöker att öppna upp för dialog kring hälsotillståndet, där den sjuke själv ska besvara vad som är bäst. Ungefär kan det upplevas som att vårdpersonalen inte kan göra sitt eget jobb. ”Varför frågar du mig så mycket? Kan du inte ditt jobb”

När det uppstår missförstånd är det viktigt att förklara varför. Varför ringer du en annan läkare? Varför pratar du så mycket med patienten istället för att bara ställa en diagnos och skriva ut ett recept? Var tydlig med varför ni gör som ni gör. Att förklara saker en gång för mycket, är bättre än en gång för lite.