PUBLICERAT AV

© Emmy Jonsson
Robert Johansson
robert@inkultura.se
Följ inlägget på sociala medier

Eller dela det själv

Spänningar mellan och inom minoriteter

Att Sverige har problem med att minoriteter diskrimineras av majoritetssamhället är inget nytt, men hur ser relationerna ut inom och mellan minoriteter? För att undvika eller hantera konflikter behöver personer som arbetar med nationella minoriteter ökad kunskap om bakgrundssituationen. Finns det spänningar mellan etniska/religiösa grupper som kan följa med till Sverige? Hur kan relationerna förändras av en migration?

Att Sverige har problem med att minoriteter diskrimineras av majoritetssamhället är inget nytt, men hur ser relationerna ut inom och mellan minoriteter? Mycket tid och energi har tillägnats arbetet mot diskriminering av minoritetsgrupper. Alltifrån historiska minoriteter som romer och samer till nyare migrantgrupper som har fått kämpa för att verka på jämlika villkor. Samtidigt har majoritetssamhället blivit medvetet om att det finns problem och idag finns exempelvis en myndighet som Diskrimineringsombudsmannen för att verka motverkande. Under senare årtionden har dessutom problem med diskriminering fått ytterligare analytisk nyans via intersektionella perspektiv. Dessa synliggör och analyserar relationer mellan grupper och individer utifrån flera faktorer, exempelvis kön, ålder, och etnicitet – viktiga perspektiv i diskrimineringsarbetet. Samtidigt finns en dimension av makthierarkier som behöver lyftas fram ur skuggorna; den mellan och inom minoriteter.

Att det perspektivet lätt går obemärkt förbi kan resultera i problem. På arbetsplatser och i andra sammanhang grupperas ibland människor med liknande bakgrund tillsammans. Ofta automatiskt utifrån lika-barn-leka-bäst-principen, ibland är det en medveten strategi. Även om det ofta fungerar bra uppstår ibland oväntade konflikter till följd av spänningar inom och mellan minoriteter. Spänningar som kan vara lätta att missa. Några exempel: I Afghanistan förekommer spänningar inom och mellan etniska grupper som pashtuner, hazarer och tadjiker; i Syrien har inbördeskriget resulterat i ökade spänningar mellan religiösa grupper; på Afrikas horn finns utmaningar med konflikter kopplade till klantillhörighet, osv. Exemplen ovan är sådana som våra kunder själva tagit upp och ställt sig frågande till. Skillnaden jämfört med andra konflikter är att vi i dessa fall ofta saknar kunskap. Vi förstår inte varför konflikterna uppstår, och då kan det bli obehagligt och svårt att hantera. Den kunskapsluckan behöver fyllas!

En intressant dimension att ta i beaktning är hur spänningar och hierarkier kan uppstå i migration på sätt som inte hade varit fallet i ursprungslandet. Relationer mellan pashtuner och hazarer är ett tacksamt exempel på detta. Rent strukturellt har pashtuner haft en överordnad position i det afghanska samhället. De har dominerat ekonomiskt, militärt och politiskt. I makthierarkin har hazarerna befunnit sig på botten. På vilka sätt och i vilken utsträckning varierar, men tveklöst i en underordnad position. Strukturerna har förstås färgat av sig i hur grupperna ser på varandra. Bland pashtuner förekommer ibland en föreställning om överlägsenhet. Att hazarer förstås inte alltid delar den bilden är uppenbart, men ett bitvis grymt 1900-tal har inneburit att vissa har kommit att acceptera en underordnad roll. Något som även märks i migrationen. Vi har stött på exempel där enskilda pashtuner har kunnat inta en dominerande position gentemot hazarer. Med andra ord har maktordningen följt med till Sverige. Samtidigt finns exempel där hazarer i migrationen har vänt på maktordningen. Något som bland annat varit möjligt då hazarer ofta är i majoritet i Sverige (i Afghanistan är förhållandena det motsatta). Poängen jag vill göra är att insyn i relationer mellan grupper i ursprungsländer ger insikt i potentiella konfliktzoner som kan uppstå i Sverige, men man kan inte förutsätta att de kommer till uttryck på exakt samma sätt. Eller alls för den delen. För många innebär förstås migrationen en möjlighet att frångå hemlandets strukturer – etnisk tillhörighet behöver inte längre utgöra en riktlinje för vänskapsrelationer.

En annan aspekt av relationer inom och mellan minoriteter som är värd att beakta är geografi. Vart man bosätter sig i Sverige får konsekvenser för hur strukturer upprätthålls. Vilket kan göra det svårt att frångå ursprungslandets hierarkier även om man önskar det. I Göteborg, t.ex., finns flera av Somalias stora klaner etablerade. För en somalier som kommer till Sverige och bosätter sig i Göteborg kan det vara svårt att ignorera klanernas inflytande. Åtminstone om man vill vara del av en somalisk samhörighet. Jag träffade nyligen en somalier som hade flyttat från Göteborg till en mindre ort i Dalarna för att komma ifrån klansamhället. Inte för att det inte fanns somalier dit han flyttade, inte för att han ville undvika dem, utan för att klanerna saknade inflytande där. Han upplevde att den somaliska gemensamheten i Göteborg var ett hinder i hans etableringsprocess. Däremot ansåg han att hans somaliska nätverk i Dalarna hade gagnat honom. Gjort det lättare att komma in i det svenska samhället, hitta jobb, osv. Grupptillhörighet kan vara både en fördel och en nackdel med andra ord. För den som arbetar med integrationsfrågor är det viktigt att vara medveten om.

Har du erfarenhet av spänningar eller motsättningar mellan minoritetsgrupper, och hur gjorde ni i sådana fall för att hantera det? Har ni några praktiska exempel som andra kan dra nytta av? Kommentera gärna ifall ni stött på den här typen av motsättningar, eller om ni tycker det här var ett intressant inlägg.

PUBLICERAT AV

© Emmy Jonsson
Robert Johansson
robert@inkultura.se
Följ inlägget på sociala medier

Eller dela det själv

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll to Top